Gibson SG Standard 120th Anniversary (2014) och begreppet "Keepers"
Häromdagen landade en ny Gibson SG i huset, och jag tror det är den sjätte i ordningen. De flesta har varit ok instrument, samtliga begagnade, men inga "keepers". Keepers för mig är gitarrer som helt enkelt får stanna kvar. Det finns många skäl till att gitarrer får gå, men tillskruvat kan man säga att de helt enkelt inte skapar en så stark relation som en riktig "keeper" gör. Detta känner sannolikt många av er redan till.
Vad är det rent konkret som skapar en "keeper"? Ja det är kanske svårare att förklara. Det handlar sällan om en enskild pickup eller någon annan detalj utan mer om något subtilt som att den "korresponderar" med mig och mitt sätt att spela. Det har heller ingenting med pris att göra, men min erfarenhet är att att dyrare mer noggrant tillverkade instrument ökar sannolikheten att nå statusen "Keeper". Gitarrer är väldigt personliga och det är ofta svårt att säga att en särskild modell "är på det här eller det andra viset". Givetvis är modelltyp viktigt, vissa föredrar strats, andra single-cuts, men varje modell eller t.o.m. årgång kan trots allt innehålla exemplar som skiljer sig avsevärt. Enda sättet att vara säker är alltså att testa många individer, eller hoppas på en ren och skär lottoträff.
Träinstrument är ju som bekant oftast tillverkade i organiskt material. Gemensamt för organiska material är att de som individer uppförs olika beroende på vilka träbitar som valts och i vilka miljöer de vistas i och inte minst hur de kommunicerar med tex metalldelarna etc.
Däremot kan man säga att val av specifikationer mellan modeller har tydligare "sanningar" kring vad som kan uppfattas som bra eller dåligt, men även här spelar den personliga smaken stor roll, om inte störst. Ett typexempel är Fenders svaj kontra Floyd Rose.
Lägg sedan på rastret kring musikstil och hur gitarren låter i kombination med övriga delar i kedjan mellan dina händer och öron och det hela blir nästintill omöjligt att förklara eller beskriva, men det skapar å andra sidan den magi som gör detta med gitarrer så otroligt intressant.
Gitarrer är som människor,
"there are good people and freakin assholes in every culture"
Vad vill jag nu säga med allt det här? Jo det jag och många av er kommit fram till är att en "keeper" inte alls behöver hänga samman med hur dyr gitarren är. Det handlar om vilka du väljer att "hänga med" i ditt musicerande. Ungefär som vilka vänner du väljer att vara i närheten av. En gör dig till en bättre person medan andra gör dig till en sämre person, oftast märker man det efter ett tag.
Jag har haft gitarrer som när de köpts spelar väldigt bra men som efter en tid "blivit sämre". Om det är för är att den defakto förändrats eller om det är jag som inte helt riktigt kommit vidare i relationen ska jag låta vara osagt. Många gånger är ju gitarrer beroende av att man spelar mycket på dem. Flera Custom Shop instrument jag ägt har jag sålt, inte för att det varit dåliga instrument, men de har inte fått den speltid de förstjänat. En "keeper" däremot spelas ofta och håller sig kvar länge, det är väl det man kan konstatera.
Nu har jag köpt en Gibson SG -61 Standard 120th Anniversary. En gitarr många kanske skulle säga är ett medelmåttigt instrument från 2014. "En ytterligare jubileumsmodell", det tar liksom aldrig slut när det gäller försäljningsargumenten på säljavdelningen.
Den kallades "Standard" när den kom men var ju naturligtvis allt annat än standard eftersom den hade Min-Etune monterat på baksidan av huvudet. En stämrobot som för många inte bara var avskyvärt ful utan som framförallt inte fungerade särskilt bra. Vidare hade man begåvat modellen med ett anniversary inlay på band 12. Både dessa features minskade naturligtvis attraktionen på gitarren, vem vill ha ett jubileums-inlay egentligen? Och för att inte tala om Min-Etune, föregångaren till den robot som sedan dök upp ett år senare på 2015 serien. Som tur var kunde man eftermontera vanliga stämskruvar, vilket den tidigare ägaren till min gjort. Plötsligt blir gitarren sig själv igen...
När jag köpte den resonerade jag som så att eftersom folk gapade överallt om att "kvalitén hos Gibson nu nått lågvatten" så borde jag kunna hitta en billig 61 reissue och har jag tur spelar den bra. Det var en player jag sökte och valet föll på den här. Den är dock inte så trogen de första SGs som tillverkades, vilket ofta drar till sig kritik av puritister. Huvudets storlek är tex mindre jämfört med en tidig 60-talare.
Men bortsett från Min-Etune och jubileumsinlayet håller sig specarna ändå tillräckligt nära det vi brukar förvänta oss av en SG Standard -61, tex det lilla plektrumskyddet.
I gitarren sitter det 57 Classic pickups. De är lite annorlunda än de 490R och 498T som sitter i många modernare SG Standard. Ljudet blir stort, varmt och mulligt i min Marshall och det låter mycket classic rock. 490R och 498T är inga dåliga mickar alls, de passar high-gain ypperligt men är lite klen på rent, 57orna är lite fetare. Mickar kan vara svårt, man måste på något vis veta vad man är ute efter och först försöka hitta en gitarr som lyfter den mick man gillar, eller omvänt. Nu råkar denna gitarr som helhet matcha Classic 57 väldigt väl, och ha dessutom begåvats med coil split, vilket gör gitarren lite mer mångsidig. Det fanns inte på de tidiga 60´s.
Slim Tapper hals med 22 band. En nyhet på denna modell var också Black TekToid grafit översadel, som lättare ska låta strängen glida i skåran och därmed minska risken för urstämning. Många tycker den är ful, men jag är pragmatisk här, och tycker stämning går före. Men visst, det ser inte alls "vintage" ut.
Förra ägaren bytte också trussrod-cover, eftersom det stod ETune ingraverat på den. Kanske den mest idiotiska idén efter den härdsmälta som kom året efter när man firade nästa jubileum, nämligen Les Pauls 100-årsdag, och graverade in det i huvet på de flesta gitarrer. ETune trossrod-luckan kan man ju som tur är snabbt byta ut utan att göra åverkan på gitarren.
Låter jag gnällig? Ja kanske, men i själva verket är det här en helt fantastik gitarr.
Som instrument betraktat skulle jag säga att det här pratet om sämre kvalité hos Gibson inte alls visar sig här, och är förmodligen är det hela överdrivet.
Den här gitarren är riktigt bra. I alla fall om man tar bort Min-Etune. Kvalitén i övrigt är tveklöst hög, inte minst när man tänker på priset. Idag kan du hitta en motsvarande för mellan 10 000 - 12000 kr ny, en bit lägre än den billigaste Les Paul Standard. Dock utan case, troligtvis en konsekvens av den allt hårdnande konkurrensen på gitarrmarknaden.
Hur som helst är det en fantastisk fin Heritage Cherry finish, fina bindings på halsen, rattarna sitter rakt, greppbrädans Rosewood är hyfsat mörk m.m.
Framförallt så låter den hur stort som helst och halsen är utan anmärkning. Rent spelmässigt är det en av de bästa gitarrer jag har och definitivt en "Keeper".
Caset är ett brunt standard med rosa innanmäte, jag gillar de bruna casen, de bryter av fint.
Om kvalitén skiljer sig för att den är en 120th Anniversary håller jag för osannolikt. Jag tror snarare de lyckats med detta exemplar helt enkelt, och säkert finns många därute. Jag tror också att de lyckas med de flesta exemplar faktiskt om jag ska vara ärlig, men det är det där med att om man misslyckas ibland och kanske till och med ofta så skapar det problem med missnöjda kunder. Det är ingen tvekan om att man gjort en del misstag i modern tid, och jag försöker inte tona ned det. Idag får de missnöjda kunderna stor åsiktsspridning på nätet, något som inte fanns i samma utsträckning för 20 år sedan. Jag är också rätt säker på att 2016 gitarrerna är bättre än på länge, särskilt i jämförelse med 2015. Efter regn kommer solsken heter det ju.
Jag har redan börjat kalla den här för "ankan", eftersom den är lite som den "fula ankungen" som växte upp till en vacker svan. Står man ut med de fula inlayet på 12e band och byter ut Min-Tune så är detta ett mycket bra köp.
Runt 8000 kr begagnad och modellen har tyvärr slutat att tillverkas. Men det finns ju andra...
Betyg:
4,5 Zombies (5)
Vad är det rent konkret som skapar en "keeper"? Ja det är kanske svårare att förklara. Det handlar sällan om en enskild pickup eller någon annan detalj utan mer om något subtilt som att den "korresponderar" med mig och mitt sätt att spela. Det har heller ingenting med pris att göra, men min erfarenhet är att att dyrare mer noggrant tillverkade instrument ökar sannolikheten att nå statusen "Keeper". Gitarrer är väldigt personliga och det är ofta svårt att säga att en särskild modell "är på det här eller det andra viset". Givetvis är modelltyp viktigt, vissa föredrar strats, andra single-cuts, men varje modell eller t.o.m. årgång kan trots allt innehålla exemplar som skiljer sig avsevärt. Enda sättet att vara säker är alltså att testa många individer, eller hoppas på en ren och skär lottoträff.
Däremot kan man säga att val av specifikationer mellan modeller har tydligare "sanningar" kring vad som kan uppfattas som bra eller dåligt, men även här spelar den personliga smaken stor roll, om inte störst. Ett typexempel är Fenders svaj kontra Floyd Rose.
Lägg sedan på rastret kring musikstil och hur gitarren låter i kombination med övriga delar i kedjan mellan dina händer och öron och det hela blir nästintill omöjligt att förklara eller beskriva, men det skapar å andra sidan den magi som gör detta med gitarrer så otroligt intressant.
Gitarrer är som människor,
"there are good people and freakin assholes in every culture"
Vad vill jag nu säga med allt det här? Jo det jag och många av er kommit fram till är att en "keeper" inte alls behöver hänga samman med hur dyr gitarren är. Det handlar om vilka du väljer att "hänga med" i ditt musicerande. Ungefär som vilka vänner du väljer att vara i närheten av. En gör dig till en bättre person medan andra gör dig till en sämre person, oftast märker man det efter ett tag.
Jag har haft gitarrer som när de köpts spelar väldigt bra men som efter en tid "blivit sämre". Om det är för är att den defakto förändrats eller om det är jag som inte helt riktigt kommit vidare i relationen ska jag låta vara osagt. Många gånger är ju gitarrer beroende av att man spelar mycket på dem. Flera Custom Shop instrument jag ägt har jag sålt, inte för att det varit dåliga instrument, men de har inte fått den speltid de förstjänat. En "keeper" däremot spelas ofta och håller sig kvar länge, det är väl det man kan konstatera.
Den kallades "Standard" när den kom men var ju naturligtvis allt annat än standard eftersom den hade Min-Etune monterat på baksidan av huvudet. En stämrobot som för många inte bara var avskyvärt ful utan som framförallt inte fungerade särskilt bra. Vidare hade man begåvat modellen med ett anniversary inlay på band 12. Både dessa features minskade naturligtvis attraktionen på gitarren, vem vill ha ett jubileums-inlay egentligen? Och för att inte tala om Min-Etune, föregångaren till den robot som sedan dök upp ett år senare på 2015 serien. Som tur var kunde man eftermontera vanliga stämskruvar, vilket den tidigare ägaren till min gjort. Plötsligt blir gitarren sig själv igen...
Men bortsett från Min-Etune och jubileumsinlayet håller sig specarna ändå tillräckligt nära det vi brukar förvänta oss av en SG Standard -61, tex det lilla plektrumskyddet.
I gitarren sitter det 57 Classic pickups. De är lite annorlunda än de 490R och 498T som sitter i många modernare SG Standard. Ljudet blir stort, varmt och mulligt i min Marshall och det låter mycket classic rock. 490R och 498T är inga dåliga mickar alls, de passar high-gain ypperligt men är lite klen på rent, 57orna är lite fetare. Mickar kan vara svårt, man måste på något vis veta vad man är ute efter och först försöka hitta en gitarr som lyfter den mick man gillar, eller omvänt. Nu råkar denna gitarr som helhet matcha Classic 57 väldigt väl, och ha dessutom begåvats med coil split, vilket gör gitarren lite mer mångsidig. Det fanns inte på de tidiga 60´s.
Slim Tapper hals med 22 band. En nyhet på denna modell var också Black TekToid grafit översadel, som lättare ska låta strängen glida i skåran och därmed minska risken för urstämning. Många tycker den är ful, men jag är pragmatisk här, och tycker stämning går före. Men visst, det ser inte alls "vintage" ut.Förra ägaren bytte också trussrod-cover, eftersom det stod ETune ingraverat på den. Kanske den mest idiotiska idén efter den härdsmälta som kom året efter när man firade nästa jubileum, nämligen Les Pauls 100-årsdag, och graverade in det i huvet på de flesta gitarrer. ETune trossrod-luckan kan man ju som tur är snabbt byta ut utan att göra åverkan på gitarren.
Låter jag gnällig? Ja kanske, men i själva verket är det här en helt fantastik gitarr.
Som instrument betraktat skulle jag säga att det här pratet om sämre kvalité hos Gibson inte alls visar sig här, och är förmodligen är det hela överdrivet.
Den här gitarren är riktigt bra. I alla fall om man tar bort Min-Etune. Kvalitén i övrigt är tveklöst hög, inte minst när man tänker på priset. Idag kan du hitta en motsvarande för mellan 10 000 - 12000 kr ny, en bit lägre än den billigaste Les Paul Standard. Dock utan case, troligtvis en konsekvens av den allt hårdnande konkurrensen på gitarrmarknaden.
Framförallt så låter den hur stort som helst och halsen är utan anmärkning. Rent spelmässigt är det en av de bästa gitarrer jag har och definitivt en "Keeper".
Caset är ett brunt standard med rosa innanmäte, jag gillar de bruna casen, de bryter av fint.
Om kvalitén skiljer sig för att den är en 120th Anniversary håller jag för osannolikt. Jag tror snarare de lyckats med detta exemplar helt enkelt, och säkert finns många därute. Jag tror också att de lyckas med de flesta exemplar faktiskt om jag ska vara ärlig, men det är det där med att om man misslyckas ibland och kanske till och med ofta så skapar det problem med missnöjda kunder. Det är ingen tvekan om att man gjort en del misstag i modern tid, och jag försöker inte tona ned det. Idag får de missnöjda kunderna stor åsiktsspridning på nätet, något som inte fanns i samma utsträckning för 20 år sedan. Jag är också rätt säker på att 2016 gitarrerna är bättre än på länge, särskilt i jämförelse med 2015. Efter regn kommer solsken heter det ju.
Jag har redan börjat kalla den här för "ankan", eftersom den är lite som den "fula ankungen" som växte upp till en vacker svan. Står man ut med de fula inlayet på 12e band och byter ut Min-Tune så är detta ett mycket bra köp.
Runt 8000 kr begagnad och modellen har tyvärr slutat att tillverkas. Men det finns ju andra...
Betyg:
4,5 Zombies (5)
Kommentarer
Skicka en kommentar