Gibson SG Original 2013 - Trogen orginalet

Många är vi som gillar gitarrer med koppling till de gamla originalen, men vi inser samtidigt att vi inte riktigt har plånbok för att gå hela vägen. Vi får nöja oss med det näst bästa, reissues.  Riktigt fint tillverkade reissues ger vibbar från den där gyllene eran utan att vi behöver pantsätta arvegodset och betala hundratusentals kronor. 

Reissues kan dessvärre inte göra anspråk på att vara "exakta", både tillverkningsteknik och tillgång på tonträ som användes när det begav sig är ett minne blott. Däremot kan man komma hyfsat nära har det visat sig genom åren, det finns gott om exempel.

Under många år har många undrat och diskuterat varför Gibson inte släppt orginaltrogna reissues av tidiga SGs i mellanprisläge, alltså utanför Custom Shop. Tittar man bakåt i katalogen hittar man naturligtvis många reissues, men de flesta är "baserade på" eller "inspired by". Det betyder att man, av olika skäl, gjort små förändringar eller anpassningar. Ett vanligt skäl till dessa ändringar är spelkomfort, den moderna gitarristen vill tex ha det mer lättspelat eller moderna features pakerat i vintage-look. Andra vill hellre se så tidstrogna instrument som möjligt.

SGns historia är kantad av ändringar som ofta gjordes parallellt och alla tidiga är kan ses som transitions när det gäller specs. Det finns inga tydliga gränser mellan år, allt går in i varandra.

2013 gav Gibson överraskade ut två modeller som troligtvis hade till uppgift att göra upp med den här kritiken. Den ena med namnet 1961 Les Paul Tribute 2013 och den andre med namnet SG Original 2013 och priserna låg på mellan 1600 - 1800 dollar. Bland annat hittade man saker som att huvudet hade "ursprungsstorlek", att hornen var lite mer spetsiga och vinklade annorlunda samt att gitarrens "bevels" (de unika fasningarna) återigen var djupa som på 60-talet. SGs blev ju bland annat kända för sina fina djupa bevels, som i mångt och mycket är det som ger gitarren sitt unika karakteristiska utseende förutom "hornen" som sådana. Med form och design kom också ett väldigt speciellt sound som många gitarrister tyckt mycket om, eftersom de skilde sig från tex Les Paul.

Kanske handlar detta om detaljer för de flesta men det finns intressanta perspektiv här att förstå. Likt många andra märken förändrades elgitarrers utseende, framförallt under 70-80-90-talen, och ofta "little by little" på grund av produktionstekniska men främst kostnadsmässiga skäl. Ändringar gjordes för att sänka produktionskostnad och därmed öka vinstmarginal per sålt exemplar. Förmodligen sökte man även hitta nya försäljningsargument, särskilt på 80-talet, och bli mer moderna i sin approach.

Vintage-trendens intåg gjorde sedan att intresset för "äldre instrument" ökade och det i sin tur öppnade nya affärsmöjligheter för tillverkarna. Tricket man verkar använt sig av är att hela tiden göra "inspired by" istället för 100% knockoff så man sedan kunde göra ytterligare "inspired by" och sälja konceptet ytterligare en gång till de som ständigt ville åt de gamla originalens känsla. Intelligent affärsmodell får man ändå tillstå, och samtidigt var det troligtvis ett led i mytbyggandet kring de gamla anfäderna från i detta fall 60-talets början.

1961 Les Paul Tribute fick ett Sideways Tremolo, vilket satt monterade på 1961/1962 versionerna. Idén var att man styrde tremolot med rörelser i sidled. De var dock i princip värdelösa och stämde allt som oftast ur sig. Därför valde man att på 1961 Les Paul Tribute designa om det från grunden tills det fungerade bättre. På bilden till höger ser du ett skäl till att det inte fungerade, nämligen fjädrarna som helt enkelt inte tålde användning. Hela konstruktionen var dessutom konstigt komplicerad i sig. Snygg och futuristisk design men helt obrukbar. Sideways fasades ut så sent som under 1963.

SG Original fick istället ett Maestro Vibrola Lyre Tremolo, som i slutet av 1962 ersatte Sideways i vissa SGs. Ett betydligt enklare tremolo rent konstruktionsmässigt men som trots allt fungerade och som inte stämde ur sig på långa vägar så ofta och mycket som Sideways. Därför kan vi utgå ifrån att SG Original är "reissues" av 1963 års modell, förmodligen som komplement till 1961 Les Paul Tribute. De båda berättar en historia om de allra första SGs, nästan. En renodlad 1960 års modell återstår vad jag kan se. De absolut första eden som gjordes sent 1960 innan launch 1961. Gitarrerna med de extremt tunna halsarna och halsinfästningarna. Så tunna att det knappt finns nån hel kvar idag. Hur många som tillverkades tvista de lärde om.

Hur tidstrogna?
Exakt går inte att säga, det beror på vilken modell man jämför med.  Den enda gemensamma avvikelsen, vid sidan av elektroniken, hos båda reissue-modellerna från 2013 jämfört med dess anfäder är att det sitter ett Nashville Tune-O-Matic istället för ett ABR1, vilket inte har någon som helst praktisk betydelse i min värld. Vissa menar dock att Nashville är "lättare" att justera och andra vill hävda att ABR1 är bättre rent tonmässigt. Nashville är något större och sitter på de flesta gitarrer, även Custom Shop. ABR1 sitter numera bara på "Historic" om jag inte har helt fel. Ni får gärna rätta mig.

Bakgrunden till att jag skaffade mig en SG Original var att jag reste till Umeå 2014 för att besöka Guitar The Museum. Har ni inte besökt detta museum så måste ni absolut göra en höstresa dit, en större källa till historisk kunskap finns inte. 

I samband med besöket testade jag en 1961 Les Paul Tribute 2013 i en av stans butiker, och gitarren kändes väldigt spännande och gedigen. Tyvärr svarade butiken inte på de mail jag senare skickade om ett eventuellt köp. Märkligt i sig.

Två år senare såg jag en annons på en SG Original 2013 och började genast googla på den och ganska snabbt bestämde jag mig för att köpa. Detta trots att jag precis införskaffat en SG Standard 120th Anniversary som jag är väldigt nöjd med. Men eftersom jag sålt av en del grejer så kände jag att min nyfikenhet kunde få bli för stor.

När gitarren väl anlände hemma så visade det sig vara ett bra beslut och ett helt annat "djur" än en vanlig "standard".

Gibson SG Original spec:
Heritage Cherry Finish
Mahogany Kropp
Mahogany Hals
Rosewood greppbräda
Slim SG Neck Profile
24-3/4" skallängd
12" radie
22 band
Bandstavar Jumbo (PLEAK) (fret-end-binding)
'57 Classic Humbuckers
Två Volume och två Tone Controls
3-vägsswitch
Tune-O-Matic Bridge (Nashville)
Lyre Vibrato Tailpiece (Maestro)
Det "större huvudet"
Vintage-Style Tuners
Chrome Hardware


En alldeles utmärkt spelande gitarr. Om det är exemplaret jag haft tur med vet jag inte, men med tanke på vad som skrivits i olika forum om den så tror jag att Gibson faktiskt lyckats med konsistensen i denna serie. Klädd i en vacker Heritage Cherry med handsprayad nitrolack och det lika vackra svajet gav den ett bombastiskt intryck från första ögonkast. Ett fint hantverk rakt igenom och inga misstag som jag kunde se. Det större huvudet oroade en smula, men balansen fungerade. Ingen neck-dive. En ganska fet rundad hals får man ändå säga, med tanke på att SGs annars är kända för sina smala runda halsar, som satt på de tidiga från 61-62. Det är klart att om du jämför med en Les Paul så är den smal, men ändå inte för smal. Halsen salufördes som "The Fastest Neck in the World" när den kom.

Att SG Original har fret-end-binding (nibs) är bara bra tycker jag, undercut-over-binding hade varit för modernt för denna gitarr. De flesta nya Gibsons från 2014 och framåt har annars undercut-fret-over-binding, en lösning där bandstaven helt enkelt lägger sig fint fasad över bindingen. Gibson anger att syftet är att ge gitarrister mer spelyta och mer frihet med undercut fret-over-binding och visst får man lite mer bendspace även om det är marginellt och det hela är väl mer en konstruktionsfilosofisk fråga.

Fret-end-binding (nibs) är avsevärt mycket snyggare, tycker jag, men spelmässigt känner jag ingen skillnad alls. Båda lösningarna känns gedigna. Dock ska man komma ihåg att det finns kritik, och att fret-end-binding (nibs) är något som Gibson tidigare hållt högt och som särskiljt dem från kopiorna från Asien.

Ljudmässigt
Förutom att dessa gitarrer är fint originaltrogna så låter de dessutom väldigt bra i mina öron, faktiskt vida överstigande de flesta "modernt byggda SGs". Det är faktiskt så att man hajar till. Kanske har man hittat ett osedvanligt bra parti mahogny som tonmässigt fungerar bra med formen som sådan och med hårdvaran? Jag vet inte, den bara låter bra helt enkelt.

Mickarna, 57 Classic, ger ett mäktigt intryck också i denna gitarr, precis som i 120th Anniversary. 490R och 498T är som jag tidigare skrivit inga dåliga mickar, och sitter i de flesta modernare Standards. 57orna är dock lite mer vintage träiga, eller organiska och lite fetare.

Jag tror inte att Maestro svajet påverkar tonen, i alla fall inte till det bättre, men det fungerar väldigt bra till lättare vibratofärgningar. Det är ju också det spelet som var poppis typ 1963, lite "mystremolo" helt enkelt.

Slutfundering
Återigen börjar jag faktiskt ifrågasätta de återkommande diskussionerna om Gibsons allt sämre kvalitet. Visst finns det, och har funnits, en del att anmärka på genom åren, men min erfarenhet på senare år är att den kritiken är en smula överdriven. Alternativet är att Gibson de senaste åren faktiskt skärp till sig, undantaget alla misstag 2015, välj själv.

På Blocket ligger nu en Gibson SG från 1965  för 85 000 kr samt en från 1964 för 115 000 kr. Vill man nu inte lägga så mycket pengar så är "Gibson SG Original 2013" ett riktigt bra alternativ och kan fås för mellan 10 000-15 000 kr begagnat. Det är mycket pengar för många det också och då kan man med fördel välja en 120th Anniversary istället, även det ett mycket fint instrument.

2016 instrumenten har jag för närvarande ingen erfarenhet av.

Betyg:
5 Zombies (5)