Fender Telecaster piratkopia från Kina (MIC)

I artikelserien om kinesiska kopior, förfalskningar, går vi nu in på 3 exempel som jag köpt via webben. Hela tanken med detta var att ta reda på hur dessa gitarrer är.  I förra inlägget resonerade jag om fenomenet kinesiska kopior i stort. Jag gjorde också en undersökning som visade att 39% av läsarna faktiskt köpt en förfalskning någon gång. Det betyder att betydligt fler än var tredje gitarrist, som svarade, är väl bekanta med dessa gitarrer men det vi inte vet är hur dessa gitarrer föll köparna i smaken. 

Det är, som jag tidigare skrev, inte kriminellt att köpa en kopia, bara att tillverka och sälja det som "äkta". Problemet för köpare är snarare att man stödjer denna skumma verksamhet. Men om vi för ett ögonblick bortser från det så kan det ändå vara intressant att ta reda på hur det ligger till med kvalitén. Helt klart är att det går att hitta bra instrument, om man nu väljer att se dem på det viset, men det kan också bli total katastrof förstås. Låt oss börja i den änden.

Jag valde först att köpa en riktigt billig gitarr, en lila Telecaster av märket "Fender". Den kostade 160 dollar inklusive frakt, dvs i runda slängar 1 100 skr. Det betyder att den ligger i prisklassen "absolut nybörjargitarr". Målgruppen är uppenbarligen människor som vill köpa en riktigt billig gitarr, antingen som gåva till nåt barn eller för att hänga på väggen för att "flasha" för vänner och bekanta.

Efter 12 dagar landade den i ett gult paket av cellofan. Väldigt väl paketerad får jag ändå börja med att säga, så frakten är inga problem.

Vid en första okulärbesiktning ser den verkligen bra ut, klockrent "Gitarrzombien-Lila". Lackarbetet är helt fantastisk, även om mönstret ser väldigt "corny" ut. Halsen är rak och det finns en dragstång i den, trots att det ofta påstås motsatsen. Det kommer dessutom med ett verktyg för justering plus ett axelband som är alldeles för kort, en gitarrsladd i helgjuten plast (som brummar) och två helt oanvändbara plektrum. Jag tänker att om det kostar 160 dollars så kanske tillbehör inte står på priolistan?

So far so god...

Jag stämmer upp den grovt och pluggar in den i min Vox. Oh My God.... Den låter verkligen illa, det är till och med tveksamt om man kan kalla ljudet "elgitarr". Plonk och platt rakt igenom, lite som en kakburk, och strängarna verkar mer vara ståltråd än strängar, i alla fall så är det så det känns. Jag tänker att ett strängbyte kanske kan hjälpa till lite.

När jag strängar om odjuret upptäcker jag att strängarna har fel avstånd mellan E- och A-strängen. Det visar sig att den ena sadeln är fel och betydligt smalare än de övriga.

Jag travar iväg till Halkans och hittar en ny uppsättning och sen hem för att byta. Då börjar nästa problem. Den är i princip omöjlig att intonera. Hur jag än gör så går det bara inte.

Stränghöjden är obegripligt hög, men jag filar ned den dem till lämpligt djup så det möter mina behov.

Stämskruvarna är riktigt usla också, och drar knappt. Det spelar ingen roll om jag skruvar i "låsskruvarna" heller.

Bortsett från att den inte går att stämma, vilket man naturligtvis inte kan bortse ifrån, så är den nu "spelbar", och det skulle nog gå att lämna in den och byta stall och stämskruvar, men jag ger upp och lunkar iväg till posten för att plocka upp nästa försändelse.

Mina förhoppningar var nere på minus 10 och när jag bar hem ett likadant gult paket började jag faktiskt ångra att jag startade projektet över huvudtaget.



Slutsatsen jag ändå drar är att 160 dollars uppenbart är en varningssignal. Förvånad? Nej inte särskilt.

Betyg:
0,5 Zombies (5)


Kommentarer

  1. Synd att den var så kass, utseendemässigt är ju snygg ... eller åtminstonde cool!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

"Justera halsar är lite läskigt..."

Intonering av gitarr

Snårskogen kring Fender Stratocaster, MIA och MIM